Helklass Drama

Under drama lektionenrna studerar vi två pjäser: en komedi och en tragedi, dessa två heter Bouncers (Dörrvakter) och Blood Wedding (Blod Bröllop).

Idag skulle vi spela upp en scen från Blood Wedding med hela klassen deltagande och några från klass 7 (12 åringar) som publik. Då det egentligen var tänkt att detta skulle ske förra veckan, på torsdagen, skulle jag inte kunnat vara med då jag åkte till London (kommer skriva mer om det senare), men eftersom att alla inte var redo att spela upp det på torsdagen blev det flyttat till idag så att även jag kunde hjälpa till. 

När jag berättade för min dramalärare att jag inte kunde vara med under torsdagslektionen bad hon mig att hjälpa med ljussättningen så att jag åtminstone hade något att göra under lektionerna inför dramat, så när jag kom till skolan idag bad de mig att sköta ljudet- då killen som skötte ljuset inte kunde göra båda sakerna samtidigt. 

Det var inte nån särskilt svår uppgift jag fick, skulle egentligen bara spela upp 3 olika musikstycken, jag behövde bara vara fokuserad på när jag skulle byta. Jag är inte förvånad över att de gav mig den uppgiften då jag inte behövde lära mig hela dramat och en massa repliker, ändå börjar jag nu tänka på vad Johannes sa till mig och Nicklas efter att vi skött ljud och bild tillsammans under Avtryck, det var något i stil med: "Nu finns det ingen återvändo, hela EFS vet nu vad ni kan göra, ni kommer bli inkallade till alla läger, för det är brist på folk i teknikteamet."
   Självklart var det ingen på skolan som visste att jag har en viss erfarenhet med att sköta ljud och bild, de vet knappt att jag kan spela fiol, men ändå känns det lite som att det var en förbannelse (bra eller dålig vet jag inte) som Johannes la över mig den dagen, som om jag aldrig kommer att kunna fly undan att bli indragen i teknikteamet oavsett var jag tar väger.

Bonfire Night

För ca 3 veckor sedan var det 'Bonfire Night', dagen då alla britter firar att en snubbe försökte spränga parlamentsbyggnaden- eller ja, att han misslyckades med sitt attentat...

Under 400 år har eldar tänts den 5:e November för att minnas och markera dagen i historien. Traditionen startade faktiskt samma år som den misslyckade kuppen ägde rum.

Efter att drottning Elizabeth I dog år 1603 hoppades den dåvarande katolska befolkningen i Storbritannien att hennes efterträdare, James I, skulle vara en regent med mer tolerans emot deras religion- speciellt med tanke på att hans mor var katolik. Tyvärr visade det sig vara det motsatta scenariot- han var mindre tolerant än hans företrädare. Detta ledde till att ett antal unga män- sägs vara 13- bestämde sig för att våld skulle lösa deras problem.Gruppen, under ledning av Robert Catesby, bestämde sig för att spränga upp parlamentsbyggnaden- vilket skulle resultera i kungens och (förhoppningsvis) prinsen av Wales död, samt de parlamentsledamöter som gjorde deras liv svårt. Om detta hänt idag skulle de klassats som terrorister.

För att kunna utföra sin plan hade gruppen skaffat fram 36 tunnor med krut, vilka de gömde i en källare under 'House of Lords'- en del av parlamentsbyggnaden. Men, under tiden de planerade hur de skulle gå till väga insåg de att även oskyldiga skulle dö i attacken, även de som kämpade för mer rättigheter åt katoliker. Detta resulterade i att några i gruppen började tvivla och ångra sig, och att en av dem skickade ett anonymt brev till en av hans vänner, Lord Monteagle, och bad att han skulle hålla sig borta från byggnaden den 5:e November.Varningen spreds från Lord Monteagle och nådde till kungen, som sedan skickade sina män att stoppa konspiratörerna och deras plan.

Den mest kända av konspiratörerna, en man vid namn Guy Fawkes, var nere i källaren tillsammans med de 36 kruttunnorna tidigt på morgonen den 5:e November när kungens män stormade in och grep honom. Fawkes blev torterad och avrättad. Det sägs att ytterligare tre av konspiatörerna blev avrättade, men att Guy Fawkes fick det högsta straffet- efter hans död höggs hans kropp i bitar vilka sedan skickades till 'rikets fyra hörn' för att varna andra landsförrädare för att göra något liknande.

Dagen firas med stora eldar (typ majbrasor), fyrverkerier, barn som går omkring med en slags docka som kallas 'the Guy' som ska efterlikna Guy Fawkes, och frågar förbipasserande efter "A penny for the Guy". En/flera Guy dockor brukar även placeras på brasan medan det avfyras fyrverkerier.


Lördagen den 7e November var åkte jag och min värdfamilj till en lokal fotbollsplan där de hade en fyrverkerishow och en brinnande brasa för att fira Bonfire Night, de flesta gick efter 5 minuter, då fyrverkerierna tog slut, men många barnfamiljer stannade kvar och gick in i en inhägnad där man fick tända tomtebloss (antar att arrangörerna inte ville ha tomtebloss över hela området). Det mest effektiva, vilket inte gick att göra rättvisa på bild, var på slutet då de avfyrade en massa raketer efter varandra, eldflagorna började sedan falla ned mot åskådarna, som om alla stjärnorna på himmelen föll. Dessvärre var det ett antal som faktiskt fick små eldflagor på sig, samt sot och liknande i ögonen. Jag är inte helt säker om det var tänkt att vara så, men det var oerhört vackert och effektfullt.

http://www.bonfirenight.net/gunpowder.php
https://en.wikipedia.org/wiki/Guy_Fawkes#Trial_and_execution

Har jag gått fel?

Jag blev väldigt förvånad när jag klev igenom grindarna till skolan och fick se att alla barn jag gick förbi på skolgården hade sina vanliga kläder påsig. Även om jag var ovan från början så har jag vant mig vid att alla skolbarnen har uniform på sig, så när alla helt plötsligt inte har det så blir det lite förvirrande. Det var som om jag klivit igenom en portal och att vi helt plötsligt var i Sverige igen. Jag började fundera om det faktiskt var rätt skola jag hade gått till.

När jag kom fram till klassrummet som vi skulle ha engelska i (första lektionen den dagen) mötte jag Astrid, en utbytesstudent från Danmark som också går på skolan, hon såg lika vilsen ut som jag kände mig. Vi började viska och spekulera i vad som plötsligt hände, varför hade alla sina vardagskläder på sig? Både lärare och elever gick förbi i jeans och T-shirts. När läraren kom för att låsa upp dörren och släppa in oss passade vi på att fråga vad som var i görningen. Hon skrattade lite och förklarade snällt att det var 'No uniform day'. Några få gånger under året får elever och lärare skippa uniformerna och komma till skolan i deras egna vardagskläder (inom rimliga former, dvs. inte kortkort) mot betalning av £1 till välgörenhet. Även mina klasskamrater i 6th form, som inte har uniform, hade hakat på och kom till skolan i tröjor med motiv av TV-serier och olika band.

Resten av dagen fortsatte att vara aningen förvirrande, men jag visste iallafall vad det var som hände.

Oops...

Det var ett tag sedan jag skrev något här, kan bero på att jag haft mycket att göra i skolan, kan vara för att jag varit lat, men mest för att jag haft 'writers-block', dvs. att jag inte riktigt vetat vad jag skulle/ville skriva.

Det är nu fredag den 23 Oktober och igår var sista dagen i skolan innan höstlovet som började idag. Jag har fått en del hemläxa att göra under lovet, men jag tänkte passa på, under dessa tio dagar som jag är ledig, att försöka skriva mer här på bloggen om vad som hänt den senaste månaden. Ni som har mig på Instagram har troligtvis sett några bilder, men de kommer att hamna är också, så var inte orolig att du missar något om du inte har Instagram.

En vecka i skolan

Efter en vecka på skolan, med lektioner, håltimmar och lunch, börjar jag hitta rytmen. Jag behöver visserligen inte ha skoluniform, men det känns ändå högtidligt på något sätt att ta på sig kostymbyxor, svarta läderskor, och en blus varje gång man ska till skolan. En aning mindre konstigt, dock fortfarande konstigt, är det att varje morgon göra i ordning en lunchbox med mackor, frukt och liknande, jag är van vid att skollunchen är gratis och att det bara är att ta för sig.
Det är mycket som är ovant, men det är även spännande, intressant och väldigt givande.

Skolan tillåter mig att ha upp till 5 ämnen, vilka jag har varje dag, men jag har valt att endast ta 4 kurser. Drama, Media, Engelska och Matte, fyra ämnen som jag känner tilltalar mig.

Drama- det är en aning läskigt, jag har inte så mycket erfarenhet av att stå på en scen och agera och spela teater- lite, ja- men inte mycket. Inte blir det bättre av att jag har en anings scenskräck... Men det ska gå bra, alla är jättesnälla och jag känner verkligen att jag börjar komma in i gruppen, speciellt då jag börjar bekanta mig med några som även delar några av mina andra kurser. Man brukar säga att drama elever är det mest sociala och utåtriktade gäng som finns, och att man inte kan hitta några bättre vänner- det verkar stämma med den här gruppen.

Media- ämnet påminner mycket om Digitalt Skapande som jag hade förra året i Sverige, ett antal av drama kompisarna är i klassen, samt en tjej från min klass (vilken endast är till för att kolla närvaro under mitten av dagen) och som även har engelska med mig. Läraren är nog en av mina favoriter, Mr. BrainsFord som jag kallar honom (säger det aldrig högt)

Engelska- En aning svårare än vad jag först tänkt mig, men jag borde väll egentligen inte vara förvånad- eller? Att studera ett språk tillsammans med de som har det som modersmål ska vara svårt, de måste ju också kämpa.

Matte- jag har tyvärr endast haft en mattelektion under denna vecka (tror att läraren va sjuk) och när jag väl hade den efterlängtade lektionen, i fredags, började jag må illa och kunde inte koncentrera mig, så jag var tvungen att åka hem (mår bra nu :) ) Läraren var väldigt energisk, precis som Mr. BrainsFord, men jag tyckte att han gick lite fort fram, jag hängde inte riktigt med. Jag tror att det var en blandning av att språket är ett annat, han lär ut på ett annat sätt än vad jag är van vid, och att jag inte mådde riktigt bra. Osäkert om jag kommer att fortsätta i den gruppen (som är tänkt ska vara en tvåårskurs) eller om jag ska hoppa ner ett snäpp och gå med de som studerar matte på GCSE nivå (GCSE är typ nått slags nationella prov som de har året innan år 12, som jag går nu, i alla ämnen som eleverna valt) Allt beror på hur jag tycker att det känns under nästa vecka.

Writers' circle

Jag och Katrine träffades, som vi planerat, i torsdags och gick till skrivarträffen. Det var ingen tvekan om att vi var de yngsta där, men det gjorde inget, alla var väldigt trevliga och uppmuntrande.
Det var första träffen efter sommaren (de träffas en gång i månaden, hela året, utom augusti) och författaren David Calcutt var på besök för att berätta om hur hans karriär började och hur man kan gå till väga.

Vi fick även veta att de skulle hålla en novelltävling på temat "Imorgon", och skulle lämnas in under novembermötet. 

   Som jag nämnde tidigare var de oerhört snälla allihopa, och de som höll i träffen lovade oss att, eftersom att vi ej kunde vara med hela året, och för att vi ändå skulle få ut så mycket som möjligt av vårat utbytesår, att de skulle betala medlemsavgiften för mig och Katrine. Vi blev båda oerhört lyckliga, även om vi egentligen hade råd att betala en medlemsavgift på £10, så känns det bra att inte behöva binda sig till något. Jag kommer troligtvis gå dit varje träff eftersom att det var så kul och trevligt, men vi vet aldrig vad framtiden håller. 

Spindel

Vanligtvis brukar jag inte vara rädd för spindlar, men den här var större än de flesta jag sätt (djurparker ej inräknat). När den gick var den nästan lika hög och bred som en pingisboll. Och nu, när den är ihopkrupen är den ungefär som en etta i storlek (för er som spelat kula under er skoltid). 

Jag fick panik och slogihjäl den med min hårborste, det var det bästa vapen jag hade i närheten. Måste tvätta den senare.

Tidigare idag pratade Sue om att, ute på vischan var set vanligt med spindlar stora som en hand. Jag vill verkligen inte träffa nån av dem...

Orientation day in Birmingham

(skrivet igår, dvs lördag)

Idag har vi, vilket titeln indikerar, varit på en "orientation day" i Birmingham. Sara, jag och Sue åkte tog tåget från Walsall tillsammans med några andra Educatius UK studenter och mötte sedan upp med resten av studenterna från Birmingham området, och fick bekanta oss med omgivningen. Efter lite sightseeing, ledd av Fay (min kontaktperson) fick vi lån att gå runt lite själva, då jag passade på att fota lite fina vyer och samla på ugglor (mer om ugglorna lite senare). Under fritiden gick jag runt och pratar med en ny kompis från Norge, Katrine, och det kan mycket väl bli så att vi börjar i en skrivargrupp tilsammans.

Kort lite intressant fakta om Birmingham:

- Staden har mer meter kanaler än Venedig i Italien, dock blir Venedig segrare då man räknar procentuellt av staden, då Birmingham är mycket större till ytan.

- Jag har hört (inte helt säker...) att Birmingham med omnejd är den plats i England med mest grönområden

- Jag har hört (inte helt säker...) att staden är den plats på ön, oavsett vilken riktning man åker, som ligger längs ifrån kusten.

- För nån månad sedan placerades det ut ugglestatyer runt om i hela staden och dess omnejd (det var dessa som jag försökte jaga runt efter och fota) Nedan följer ett kollage av några av de ugglor jag fotade... + lite fler bilder.

Stress inför första skoldagen... för lärarna

   I tisdags, den 1a september åkte jag, Sue och Sara in till centrum för att handla lämpliga byxor till skolan. Även om jag, som elev på 6th form, inte behöver ha skoluniform, som de yngre eleverna, måste jag ha så kallade "smart business style clothes" - vilket inte innefattar jeans. Vi åkte till Matalan, Primark, Next, och ytterligare ett antal affärer, dessvärre hittade jag inga byxor som jag tyckte passade. Allt jag fick med mig hem var ett par tofflor och en T-shirt.

   Dagen efter tog Josh och Luke (Joshs kusin) mig och Sara till skolan med buss, mest för att vi skulle få se bussrutten och få koll på vilka bussar i skulle ta och sedan vilken väg vi skulle gå resten av vägen. Jag och Sue bestämde att vi skulle till Primarkt för att köpa några billiga byxor till skolan, även om de inte passade perfekt (jag tror att jag mest var ovan med modellen), innan de stängde- kl 20.
   Ca halv 7 ringde Sue och sa att hon och Josh satt fast i trafiken, det var en slags tankbil som hade vält och blockerade vägen. Andy skulle därför springa över till sina föräldrar och låna deras bil, men innan han han göra det visade det sig att Primark hade stängt. Paniken började bubbla fram- tänk om jag inte hade några byxor till dagen efter?
   Lyckligtvis fick vi hjälp av Andys pappa, som hämtade upp oss med sin bil, vi släppte sedan av honom hos sig och körde till ett butiksområde nära IKEA, där vi var dagen innan på bla. Next. Jag mindes att det fans ett par byxor som satt någorlunda bra inne på Outfit, vilka var av märket Dorothy Perkins, och hade 25% rea. Jag köpte därför dem och ytterligare ett par, aningen dyrare men även dem med 25% rea och de satt ännu bättre.
   £30 för två par byxor? Inte det bästa priset, men jag kan leva med det. Det viktiga var att jag hade byxor till skolan dagen efter.

   I morse vaknade jag kl 7 för att göra mig i ordning, tog på mig mina nyköpta byxor (bara ena paret), åt frukost, gjorde i ordning lunch och åkte med Sue och Sara till skolan (vi skulle få skuts till och från skolan första dagen). När vi gick in till receptionen fick vi ett besked jag inte väntat mig:
  - Jag har med mig två av utbytesstudenterna för deras första dag
  - Första dag? Det är imorgon. Idag är det endast lärare- lärarutbildnings dag, för att gå igenom nya regler och liknande.
  Vi hade helt enkelt fått ett datum på första skoldagen, och sedan hade skolan ändrat, så att vi skule börja en dan senare istället. Det var bara att åka hem igen och komma tillbaka imorgon.

   Hoppas det går bättre när det faktiskt är dags för första skoldagen...

Hejdå

   *Efter några hektiska dagar- med stress att packa, papper som måste kopieras, skannas och sorteras, bankärenden som krånglat in i det sista- så är jag nu på hotellet i Stockholm.

  Jag vill bara passa på att tacka Helen, Emelie och deras kollegor på Swedbank, som stått ut med mig och mina föräldrars (ibland) osammanhängande krav och frågor, även då det mesta skedde i sista minuten.

   Nu imorgon åker vi, jag och Moa (en tjej från stan som också ska till England), tillbaka till Arlanda där vi möter upp med de andra Explorius studenterna som ska till Storbritannien. 

   När planet var i luften, när vi landat på Arlanda, när vi kom till hotellet, ingen av de gångerna kunde jag- och jag kan fortfarande inte riktigt greppa att detta faktiskt händer... Imorgon lämnar jag landet, jag blir borta så himla länge... 

   Just nu försöker jag bara hålla tankarna på något annat, om jag är upptagen med olika saker är det svårare för tankarna att vandra hemåt. 

   Jag måste blicka framåt- inte bakåt.

/ Linnea

*Notera att detta inlägg skrevs den 26e augusti, fyra dagar innan det publicerades.

Studentreporter

Det är nu 18 dagar kvar tills jag åker hemifrån, 10 av dessa ska jag jobba. Att jag endast har 8 lediga dagar kvar här hemma gör mig oerhört stressad, det är snart dags!
   Och jag har inte packat!
Inte blir det mindre verkligt heller när jag får ett e-mail av Explorius, vilket är den organisation jag åker med, de ville meddela att jag ska vara en utav deras studentreportrar under det kommande året.

Under dessa 10 månader har jag i uppgift att skicka in 10 blogginlägg till dem som de sedan ska lägga upp på sin hemsida och sprida via sociala medier för att inspirera och locka andra ungdomar att göra samma livsformande resa som jag ska göra. Jag kommer, precis som här, att försöka skildra både bra och dåligt i min tillvaro så sanningsenligt som jag kan. Jag vet redan nu att ett år utan familjen kommer att bli ganska tufft och att allt, av denna anledning, inte alltid kommer vara frid och fröjd.


Jag kommer troligtvis att skriva mer om detta någon gång i framtiden, men det får vara nog för idag, men jag kan nämna att jag kommer att länka till blogginläggen på Explorius sida då jag gör något inlägg där.

/Linnea

Placering

Idag är det exakt 50 dagar tills det är dags för mig att kliva på planet som ska ta mig till Stockholm. Om 51 dagar  åker jag vidare till London, stannar i tre dagar och åker sedan vidare till min värdfamilj som jag ska bo hos i tio månader. 10 MÅNADER!
Det är helt galet.
Om bara några dagar är jag i ett annat land, där de pratar ett annat språk, där jag ska bo hos en helt ny familj, och ska gå i en ny skola där jag ännu inte känner någon.

Igår fick jag det stora beskedet- jag fick min värdfamilj. När jag svarade och fick veta vad samtalet handlade om kunde jag bara få fram några stammande meningar och några små läten som indikerade på att jag lyssnade eller höll med. "Eh...ja?"
Fram tills igår visste jag ingenting. Idag vet jag massor.
Hela dagen snurrade det i huvudet.
Sue och Andrew- mina värdföräldrar. Joshua- min värdbror. Hund och papegoja har dom- Buster och Charlie. Och de tar även emot en till utbytesstudent, Sara, från Tyskland. 
Det är svårt att veta vad man ska göra med all information. Hur man ska hantera den. Hela dagen hade jag ett fånigt leende på läpparna.
Idag har jag lyckats samla mig lite, det har nog sjunkit in lite mer. Eller, egentligen inte, jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag ska flytta till ett annat land, vara borta så länge, det är så svårt att beskriva.


Jag ska till Walsall, en liten stad i närheten av Birmingham i Storbritannien. Åh, vad jag längtar!

jag ska gå nu, annars kommer jag fortsätta skriva tills allt bara är en enda stor obegriplig härva av osammanhängande ord.

/Linnea